Min störda råttpojk.

Jag blir inte riktigt klok på Sputnik. Han är så konstig!

Men en sak är då säker, han uppvisar inga tecken på depression eller apati, trots att han levt ensam länge. Det är bra, känns skönt. Varje gång man går förbi buren sitter han på gallret och sticker ut nosen mot en. Kanske mest för att han är van vid att få gobitar, snarare än för att han älskar mig... Men han är pigg, och det gör mig lycklig.
Jag får alltid "jaga" honom med händerna för att ta upp honom, men väl uppe är han ganska lugn. Mycket lugnare än förut. Åker gärna axel lite, men kissar lite väl mycket för min smak... ;)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0